Snälla?! Jag vill vakna från den här mardrömmen nu...

Detta året har varit ett väldigt tungt och jobbigt år, fram tills denna veckan har vi ändå sagt att "vi har iallafall varandra, vi klarar vad som helst tillsammans.. Jag, Timmy, Joy, Shiva och Eddie.."

Nu har våran älskade Shiva somnat in för sista gången, och här står vi kvar, hennes familj. En splittrad och trasig familj.

Jag vet att det finns många okänsliga människor som helt saknar empati (även om dom själva tycker att dom är väldigt sympatiska och empatiska) och ödmjukhet, dessa människor kommer aldrig kunna förstå hur det känns att förlora sin hund. Som inte "bara" är en hund utan en familjemedlem, en vän, en stor del av ens liv och hjärta.

Ni som känner att ni absolut inte kan förstå, sluta läs då, just nu finns ingen plats för er ändå.

Shiva förstod när ingen annan gjorde det
Shiva höll mig sällskap när jag kände mig ensam
Shiva tröstade oss när vi var ledsna
Shiva lyssnade när jag behövde prata
Shiva följde oss när vi bad henne
Shiva litade på oss

Shiva <3 föralltid i våra hjärtan

Hur ska jag orka gå upp till denna gråa värld? Hur ska jag orka klistra på ett glatt ansikte och låtsas som om ingenting har hänt?

Som om Shiva fortfarande vore här, som om hon just nu satt framför mig med sina stora fina ögon och huvudet på sne, för att det är matdags nu..

Jag vet inte hur vi någonsin ska kunna vara lyckliga igen, när en så stor bit av våra hjärtan så abrupt blivit utslitet och kastat.. Jag vet inte hur vi ska kunna orka göra någonting längre..

Än mindre förstår jag hur det här kunde hända? Det var inte hennes tid, det kan det inte ha varit! Hon var frisk, pigg och inte specielt gammal.. En inflamation, en av dom vanligaste operationerna, allt gick bra, sen bara utför.. Jag kan inte förstå, vet inte om jag vill förstå..

Vill bara att allt ska bli som det var, varför är det omöjligt?

Som om tiden vore vänlig, ödmjuk, god.
Tiden är varken vänlig, ödmjuk eller god. Tiden rycker ifrån dig dom du älskar, sen får tiden dig att glömma, tar dina minnen...

Tiden kommer aldrig vara min vän, jag hatar tiden. Tiden kommer aldrig läka mina sår!

Om tiden varit god hade vi spolat tillbaka och varit lyckliga igen, men det går inte. Om tiden varit god hade jag fått en chans att fixa detta, men det går inte. För tiden är inte god, tiden är inte min vän och kommer aldrig att bli.

Det är antagligen ingen som läser den här bloggen längre, eftersom jag använt mig av posterous ett tag nu.. Men jag hoppas ändå att jag ska finna inspiration till att hålla den här bloggen levande.. Det går sådär hittills kan man väl säga.

Nu när jag dessutom är sjuk så har jag väl mindre motivation än vanligt. Halsfluss och öroninflammation :/ fick penicillin men den hjälpte tydligen inte så nu har jag fått en ny som jag började med igår. Lilla J äter också penicillin, och det gör även T, han har tydligen slem i lungorna.. Så nu är vi hemma hela familjen idag och troligtvis imorgon också då vi alla tre hostar upp lungorna ikapp..

Vilket härligt uppiggande inlägg, konstigt att ingen läser min blogg ;)

Jag ville lagt in en video när Lilla J visar hur gammal hon är men kan tydligen bara lägga in bilder, tråååk!

Får väl uppdatera med lite foton senare då!

Puss