Visst är det skönt att vara helt ensam en stund, efter barnen lagt sig och man bara kan göra precis vad man vill, tv eller inte, jag bestämmer. 

Men jag tycker ändå att det känns väldigt ensamt, speciellt nu när jag krupit ner under täcket och försöker blunda. Allt är så stort när man ligger här själv. Mörkret liksom tar över hela rummet och jag har svårt att känna lugnet i att vara ensam. Vissa gånger är det ändå rätt gött att ha hela sängen för sig själv, då breder jag ut mig och tar alla kuddar och täcken jag kommer åt. Andra gånger, som ikväll, så ligger jag bara och väntar. Väntar på min kärlek. Min älskling. Min fina, snälla, starka man (eller fästman heter det ju, men han är ju en man och han är min)

Långt konstigt inlägg.. Bara lite saker som rör sig i huvudet just den här kvällen. 

Idag tänkte jag passa på att göra färdigt en inlämningsuppgift som ska lämnas in under helgen. Skönt att ha det gjort redan idag tänkte jag, så kan man släppa det och göra annat i helgen. Men jag är inte klar. Fan.